What do you think?
Rate this book
الليل المقبل
لم أشعر أبداً بالوحدة حدّ القنوط كما شعرتُ في تلك اللحظة. الغابةُ التي كانت وادعةً لتوّها، أضحتْ مملكةَ موت. مملكة موتٍ شمالية، ذلك هو الشعور الذي خالجني. الجذوع العارية، الضوء الرماديّ، النَّبتُ الأجرد. صامتة كما في السابق، ولكنّه صمتٌ من نوعٍ آخر.
***
كارل-هيننغ ويكمارك (١٩٣٤-٢٠٢٠): الروائي والمفكّر السويدي الذي اشتهر خارج السويد أكثر مما عُرِفَ داخلَها. درس الفلسفة وعمل أستاذاً في الجامعة قبل الشروع أواخِرَ خمسينيّاتِ القرن الماضي في مشروعه الأدبي الذي تنوع بين الترجمة والرواية والنقد والمسرح. رأت فيه الأوساط الثقافية السويدية تجسيداً لفكرة ”اللامنتمي“� رؤىً وأثراً، رغم ما نالته أعمالُه من تقدير النقّاد.
فازت روايته هذه بجائزة أوغُست، أهم الجوائز المحلية في السويد، كأفضل كتابٍ أدبي لعام ٢٠٠٧. وهي حكايةٌ عن ختامِ الحياة وتأمُّلٌ في أقصى الأسئلة، يصفّي عبرهما هاسّة، راوِيَةُ أحداثِ الرِّوايةِ والشخصُ الرئيس فيها، حساباتِهِ مع ماضيه بكل ما فاتَه فيه، خيباتٍ واتّقاداتٍ، حتّى تلك اللحظة التي جمعته بثلاثة رجالٍ يشاركونه المصير في صالة ٥، أو ”عنب� المحكومين بالموت“� في إحدى مستشفياتِ ستوكهولم: غريبٍ من أقاصي الأرض محجوبٍ عن الأعين، وبُرْيَةَ، المُقامِرِ الذي يراهن على الحياة الأبدية، وهارّي المتشرّد، الوحيد من بين المرضى والأصحّاء هناك الذي انطبقت عليه في لحظةٍ فارقةٍ صفةُ النُّبْل. الأربعة في مواجهة عدوٍّ غالبٍ لا محالة، لكنَّ لكلٍّ منهم حيلةً بات يُعِدُّها لتلك المواجهة.
***
كارل-هيننغ ويكمارك (١٩٣٤-٢٠٢٠): الروائي والمفكّر السويدي الذي اشتهر خارج السويد أكثر مما عُرِفَ داخلَها. درس الفلسفة وعمل أستاذاً في الجامعة قبل الشروع أواخِرَ خمسينيّاتِ القرن الماضي في مشروعه الأدبي الذي تنوع بين الترجمة والرواية والنقد والمسرح. رأت فيه الأوساط الثقافية السويدية تجسيداً لفكرة ”اللامنتمي“� رؤىً وأثراً، رغم ما نالته أعمالُه من تقدير النقّاد.
فازت روايته هذه بجائزة أوغُست، أهم الجوائز المحلية في السويد، كأفضل كتابٍ أدبي لعام ٢٠٠٧. وهي حكايةٌ عن ختامِ الحياة وتأمُّلٌ في أقصى الأسئلة، يصفّي عبرهما هاسّة، راوِيَةُ أحداثِ الرِّوايةِ والشخصُ الرئيس فيها، حساباتِهِ مع ماضيه بكل ما فاتَه فيه، خيباتٍ واتّقاداتٍ، حتّى تلك اللحظة التي جمعته بثلاثة رجالٍ يشاركونه المصير في صالة ٥، أو ”عنب� المحكومين بالموت“� في إحدى مستشفياتِ ستوكهولم: غريبٍ من أقاصي الأرض محجوبٍ عن الأعين، وبُرْيَةَ، المُقامِرِ الذي يراهن على الحياة الأبدية، وهارّي المتشرّد، الوحيد من بين المرضى والأصحّاء هناك الذي انطبقت عليه في لحظةٍ فارقةٍ صفةُ النُّبْل. الأربعة في مواجهة عدوٍّ غالبٍ لا محالة، لكنَّ لكلٍّ منهم حيلةً بات يُعِدُّها لتلك المواجهة.
176 pages, Paperback
First published January 1, 2007
12 people are currently reading
298 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 28 of 28 reviews
September 27, 2024
في المحطة الأخيرة، أو عنبر المحكومين بالموت، أو وحدة العناية الملطفة، أو أيًا كان اسمها.. يتسع العالم الداخلي للراوي، وهو ينظر الموت في عينيه مباشرة، دون أن يخلو الأمر من بهجة، وحسّ ساخر، واحتفاء بالتوافه، ورغبة في الاستمرار دون مبرر واضح.
الترجمة جزلة وبالغة الدقة.
الرواية ليست رواية حدث، وجب التنويه.
الترجمة جزلة وبالغة الدقة.
الرواية ليست رواية حدث، وجب التنويه.
January 19, 2025
رواية بديعة.
هادية هدوء أبطالها وتقيلة تُقل الموت المقبل.
هادية هدوء أبطالها وتقيلة تُقل الموت المقبل.
October 5, 2024
� لكنَّ الأحلامَ كانتْ ملجأً أكثرَ أماناً. وتحديداً لأنني بأمسِّ الحاجةِ إلى ملجأ، أمسَتْ الأحلامُ كما أسلفتُ أكثرَ واقِعِيَّةً مِن واقِعي الحقيقيّ. �
� هذا العالم الموازي هو ما أعيش لأجله الآن، ذلك لأن الحقيقيَّ لئيمٌ وعديمُ الرأفةِ. �
� الآن تضاءل وجودي، وحواسّي من الضعف حدَّ أنني لا أحسُّ بالعالم الخارجيّ إلا وكأنّه بطانةٌ باردةٌ تلفّني، لا أرى سوى ضبابٍ رماديّ. �
كان ممكن تكون حلوة لكن طريقة الكتابة غريبة ومُربكة..
� هذا العالم الموازي هو ما أعيش لأجله الآن، ذلك لأن الحقيقيَّ لئيمٌ وعديمُ الرأفةِ. �
� الآن تضاءل وجودي، وحواسّي من الضعف حدَّ أنني لا أحسُّ بالعالم الخارجيّ إلا وكأنّه بطانةٌ باردةٌ تلفّني، لا أرى سوى ضبابٍ رماديّ. �
كان ممكن تكون حلوة لكن طريقة الكتابة غريبة ومُربكة..
May 3, 2021
I utmaningen att läsa alla augustprisvinnande bidrag i kategorin skönlitteratur har jag kommit till år 2007. Då vann Carl-Henning Wijkmark priset med den existentiella romanen Stundande natten.
Det är en kortare bok om Hasse och hans kontemplationer i livets slutskede. Han berättar i första person från dödsbädden. Jag insåg att, trots att min favoritgenre är feelbad, hör det inte till vanligheten att jag läser böcker där hoppet är släckt. Precis som i livet självt finns här inga möjligheter till andra slut än den stundande natten. Så nära döden har jag aldrig varit förut.
”Jag målade aldrig min tavla. Bara ramen blev färdig.�
Hasse vårdas palliativt i sal fem tillsammans med tre andra manliga patienter. Hasse får inga besök av anhöriga och hans sociala sfär består enkom av sjuksköterskorna, läkarna, en svart städare, en bibliotekarie och de andra patienterna. Han har liggsår och smärtor, morfinet är hans välgörare. Vi får inte veta något om vad det är som dödar honom.
Vi får inte heller veta speciellt mycket om Hasses leverne som frisk. Lite om hans föräldrars bortgång och att han hållit på med teater. Detta förstärker känslan av att när vi väl står inför döden är vi alla lika och det spelar ingen roll vem vi varit eller vad vi gjort innan. Det är heller inte karaktären Hasse som är intressant utan hans funderingar som gäller oss alla.
”Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Skönt att slippa allt detta döda, tänker jag. Men så var det också värmen man gett och fått, ’älska en vacker kväll�, sanningens glimt i de mjuka greppen när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv.�
Det handlar om att möta döden och att alltså bli en ”grönsak�, en kropp utan medvetande. Att inte längre kunna ta intryck, tänka, drömma, få aktiva impulser, känna känslor. En stor del av texten utforskar just medvetandet eller om man vill kalla det själen.
Eftersom Hasses kropp är på väg att ge upp, fokuserar han tanken och gör med den motstånd mot kroppens förfall. Därför framstår doktor Möller som ett störande moment, då han i egenskap av läkare fokuserar själva kroppen. Sjuksköterskorna däremot, vårdar hela patienten i det att de också tar sig tid till småprat och fysisk kontakt. Det blir tydligt hur viktig socialiserandet är i palliativ vård.
Döden bli lättare att möta, om man i livet tänker på döden, sägs det. Men det stämmer inte enligt Hasse. Däremot starka euforiska situationer gör att det mindre svårt att acceptera döden. Han tycks förespråka en slags hedonism, att njutning är det intrinsikalt värdefulla. Vad vet jag, kanske stämmer det?
När jag läser tänker jag på Kants kategoriska imperativ och att vi aldrig kan ersätta människors värde i siffror.
”I ändamålens rike har allt antingen ett pris eller en värdighet. För den som har ett pris gäller att det kan ersättas med något annat som en ekvivalent, men det som däremot är höjt över alla pris, och således inte har någon ekvivalent, har värdighet�. /Immanuel Kant
Detta tar romanen itu med bland annat genom att lyfta ämnet eutanasi. Att vårda en dödssjuk patient med personal och smärtlindring är ju långt mycket dyrare än att ge en dödlig dos och avsluta livet. Debatten om dödshjälp har pågått länge och nyligen blossat upp här på Gotland då en läkare förskrev en dödlig dos medicin i enlighet med patientens önskemål. Förmodligen kommer eutanasi tillåtas i Sverige snart, jag är osäker på om det enbart är av godo. Författaren styr inte läsaren med sina åsikter, men han lockar till eftertanke. Han hänvisar till det epikureiska verket av Lucretius om tingens natur och döden som en icke-händelse. ”Där du är, där är icke döden � där döden är, där är icke du.� Alltså behöver man inte frukta döden, menar Lucretius. Det tycks tyvärr inte lugna Hasse. Men jag kan finna tröst i den tanken.
”Det var ju inte livet jag tröttnat på. Bara mig själv. Jag var färdig med en utsliten självbild och längtade, väl sent, efter en ny. Och den väntade mig i min kommande handling.�
Den här boken hade fått fem poäng av fem möjliga av mig om det inte vore för en sak. Författaren låter karaktären Hasse ge uttryck för en mycket trång kvinnosyn. Det gör att jag som kvinnlig läsare känner mig reducerad till en könsvarelse, som inte impliceras i allt detta mänskliga som Wijkmark skriver om. Detta genom att låta sjuksköterskorna representera de klassiska rollerna horan och madonnan. De är båda professionella ”ut i bröstvårtorna� vilka pekar på Hasse. Birgit är den moderliga, madonnan. Angela är den åtrådda, som de manliga patienterna anordnar en måltid till som de sedan njuter av att se henne inmundiga. Tydlig metafor för sex. Att köna deras omvårdnad är väldigt osmakligt. Jag hoppas att författaren är medveten, och har gjort ett aktivt val i det att han framställer Hasse som en äcklig gubbe och att sjuksköterskorna är helt orealistiska, men jag tvivlar på att det är så. Sjuksköterskorna hanterar naturligtvis detta ”professionellt�, de spelar med. Tänk om de varit osköna och sagt ifrån till en döende gubbe. Inte möjligt i Wijkmarks bok. Väldigt ofräscht av författaren att konstruera kvinnliga sjuksköterskor på det här sättet. Annars hade boken varit ypperlig att rekommendera till blivande vårdpersonal.
Hasse har en underlig men intressant tanke om sitt eget kön också. I slutskedet av sitt liv är han inte längre man (i en kvinnas ögon), ”bara� människa. Det sker i samma stund som eros inte längre är möjlig utan ersätts av agape (utan sexualitet). Om det vore så undrar jag hur kvinnlighet förhåller sig till eros/agape eftersom en kvinna kan penetreras även efter sin död. Ursäkta om jag väcker makabra bilder här nu, men jag är ute efter vilken essens Hasse tänker sig hänger ihop med manligt/kvinnligt versus mänskligt. Jag får en känsla av att han har en väldigt ytlig och ensidig bild av kön och genus, vilket är tråkigt eftersom han har mycket djupgående och utvecklade resonemang inom andra områden.
Det är en kortare bok om Hasse och hans kontemplationer i livets slutskede. Han berättar i första person från dödsbädden. Jag insåg att, trots att min favoritgenre är feelbad, hör det inte till vanligheten att jag läser böcker där hoppet är släckt. Precis som i livet självt finns här inga möjligheter till andra slut än den stundande natten. Så nära döden har jag aldrig varit förut.
”Jag målade aldrig min tavla. Bara ramen blev färdig.�
Hasse vårdas palliativt i sal fem tillsammans med tre andra manliga patienter. Hasse får inga besök av anhöriga och hans sociala sfär består enkom av sjuksköterskorna, läkarna, en svart städare, en bibliotekarie och de andra patienterna. Han har liggsår och smärtor, morfinet är hans välgörare. Vi får inte veta något om vad det är som dödar honom.
Vi får inte heller veta speciellt mycket om Hasses leverne som frisk. Lite om hans föräldrars bortgång och att han hållit på med teater. Detta förstärker känslan av att när vi väl står inför döden är vi alla lika och det spelar ingen roll vem vi varit eller vad vi gjort innan. Det är heller inte karaktären Hasse som är intressant utan hans funderingar som gäller oss alla.
”Jag ser på min hand: kanylen i handryggen, stora blå ådror. Är detta jag? Nej, det kan jag inte känna, och det är en skön känsla. Skönt att vila ut från jaget som sett och varit med om allt, eller åtminstone allt möjligt, slitits ner av alla upprepningar, alla dagliga rutiner, obevekliga och oföränderliga, borsta tänderna, koka tevatten, gå ut med soppåsen och så vidare. Skönt att slippa allt detta döda, tänker jag. Men så var det också värmen man gett och fått, ’älska en vacker kväll�, sanningens glimt i de mjuka greppen när man glider in i varat självt. Solen på en vit vägg vid Medelhavet i december. Men var fanns jaget i de där fullkomliga ögonblicken? Borta också där. Var det inte det som var lycka: att inte snubbla över sig själv.�
Det handlar om att möta döden och att alltså bli en ”grönsak�, en kropp utan medvetande. Att inte längre kunna ta intryck, tänka, drömma, få aktiva impulser, känna känslor. En stor del av texten utforskar just medvetandet eller om man vill kalla det själen.
Eftersom Hasses kropp är på väg att ge upp, fokuserar han tanken och gör med den motstånd mot kroppens förfall. Därför framstår doktor Möller som ett störande moment, då han i egenskap av läkare fokuserar själva kroppen. Sjuksköterskorna däremot, vårdar hela patienten i det att de också tar sig tid till småprat och fysisk kontakt. Det blir tydligt hur viktig socialiserandet är i palliativ vård.
Döden bli lättare att möta, om man i livet tänker på döden, sägs det. Men det stämmer inte enligt Hasse. Däremot starka euforiska situationer gör att det mindre svårt att acceptera döden. Han tycks förespråka en slags hedonism, att njutning är det intrinsikalt värdefulla. Vad vet jag, kanske stämmer det?
När jag läser tänker jag på Kants kategoriska imperativ och att vi aldrig kan ersätta människors värde i siffror.
”I ändamålens rike har allt antingen ett pris eller en värdighet. För den som har ett pris gäller att det kan ersättas med något annat som en ekvivalent, men det som däremot är höjt över alla pris, och således inte har någon ekvivalent, har värdighet�. /Immanuel Kant
Detta tar romanen itu med bland annat genom att lyfta ämnet eutanasi. Att vårda en dödssjuk patient med personal och smärtlindring är ju långt mycket dyrare än att ge en dödlig dos och avsluta livet. Debatten om dödshjälp har pågått länge och nyligen blossat upp här på Gotland då en läkare förskrev en dödlig dos medicin i enlighet med patientens önskemål. Förmodligen kommer eutanasi tillåtas i Sverige snart, jag är osäker på om det enbart är av godo. Författaren styr inte läsaren med sina åsikter, men han lockar till eftertanke. Han hänvisar till det epikureiska verket av Lucretius om tingens natur och döden som en icke-händelse. ”Där du är, där är icke döden � där döden är, där är icke du.� Alltså behöver man inte frukta döden, menar Lucretius. Det tycks tyvärr inte lugna Hasse. Men jag kan finna tröst i den tanken.
”Det var ju inte livet jag tröttnat på. Bara mig själv. Jag var färdig med en utsliten självbild och längtade, väl sent, efter en ny. Och den väntade mig i min kommande handling.�
Den här boken hade fått fem poäng av fem möjliga av mig om det inte vore för en sak. Författaren låter karaktären Hasse ge uttryck för en mycket trång kvinnosyn. Det gör att jag som kvinnlig läsare känner mig reducerad till en könsvarelse, som inte impliceras i allt detta mänskliga som Wijkmark skriver om. Detta genom att låta sjuksköterskorna representera de klassiska rollerna horan och madonnan. De är båda professionella ”ut i bröstvårtorna� vilka pekar på Hasse. Birgit är den moderliga, madonnan. Angela är den åtrådda, som de manliga patienterna anordnar en måltid till som de sedan njuter av att se henne inmundiga. Tydlig metafor för sex. Att köna deras omvårdnad är väldigt osmakligt. Jag hoppas att författaren är medveten, och har gjort ett aktivt val i det att han framställer Hasse som en äcklig gubbe och att sjuksköterskorna är helt orealistiska, men jag tvivlar på att det är så. Sjuksköterskorna hanterar naturligtvis detta ”professionellt�, de spelar med. Tänk om de varit osköna och sagt ifrån till en döende gubbe. Inte möjligt i Wijkmarks bok. Väldigt ofräscht av författaren att konstruera kvinnliga sjuksköterskor på det här sättet. Annars hade boken varit ypperlig att rekommendera till blivande vårdpersonal.
Hasse har en underlig men intressant tanke om sitt eget kön också. I slutskedet av sitt liv är han inte längre man (i en kvinnas ögon), ”bara� människa. Det sker i samma stund som eros inte längre är möjlig utan ersätts av agape (utan sexualitet). Om det vore så undrar jag hur kvinnlighet förhåller sig till eros/agape eftersom en kvinna kan penetreras även efter sin död. Ursäkta om jag väcker makabra bilder här nu, men jag är ute efter vilken essens Hasse tänker sig hänger ihop med manligt/kvinnligt versus mänskligt. Jag får en känsla av att han har en väldigt ytlig och ensidig bild av kön och genus, vilket är tråkigt eftersom han har mycket djupgående och utvecklade resonemang inom andra områden.
February 14, 2025
Historia o ostatnim etapie życia, spędzanym w szpitalu ze świadomością nadchodzącego końca. Bohater i narrator tej opowieści nie tyle rozlicza się z życiem, co próbuje pogodzić się z nadchodzącą� nocą, bo tak sobie wyobraża to, co czeka na końcu. Bardzo dobra pod względem stylistycznym, bez słodzenia, lukrowania, demonizowania, sentencji i wyliczania rzeczy, których żałuje się, że się nie zrobiło. Świetna literatura.
September 10, 2013
Jeg begriber ikke at den kollektive dom kan være så negativ i dette tilfælde.
Jeg har læst mange dødsskrifter, men Natten der kommer vil alligevel med sikkerhed være i mine tanker når tiden er inde. Og dette netop grundet de kvaliteter der ikke har med det storladne emne at gøre: Bogen er hverken sentimental, tung eller dyster, men medrivende fra første side. Jeg læste den i et hug, svært optaget af Hasses indre liv og Wijkmarks smukke fortælling om at dø værdigt - skrevet i et maskulint følelsesvækkende sprog der er fortællingens ramme fuldt ud værdigt.
Jeg har læst mange dødsskrifter, men Natten der kommer vil alligevel med sikkerhed være i mine tanker når tiden er inde. Og dette netop grundet de kvaliteter der ikke har med det storladne emne at gøre: Bogen er hverken sentimental, tung eller dyster, men medrivende fra første side. Jeg læste den i et hug, svært optaget af Hasses indre liv og Wijkmarks smukke fortælling om at dø værdigt - skrevet i et maskulint følelsesvækkende sprog der er fortællingens ramme fuldt ud værdigt.
July 31, 2023
I think this book is a marvel. Following the losing of contact with bodily functions, fighting pain, a mind occasionally dissolving and trying to accept the soon approaching death. I’m stuck inside the reading breathless and follow his lonely decent into what he’s sure of being Godless with an deep empathy. This is high class literature.
May 22, 2023
Fantastisk välskriven och värdig Augustprisvinnare! Där man får på ett trovärdigt sätt följa de olika faser som människan går igenom när man dör. För de flesta människor är det så här döden ser ut. Håller också med om kritiken mot Peter Nolls annars utmärkta bok Den utmätta tiden att människor lever inte sina liv med utgångspunkt från att man en gång ska dö. Så fungerar det inte! Slutet är rörande och åtminstone jag får en klump i halsen.
October 12, 2015
This is about death, - a man and others on a terminal ward. The author must have experienced lieing at a hospital. As a matter of fact, he must have been near death, but who am I to say more than that it is a lovely book.
March 6, 2022
Dit boek is geschreven vanuit het perspectief van een man die sterft in het ziekenhuis. Zijn ervaringen in het ziekenhuis. Hoe zijn kamergenoten met elkaar en hem omgaan. Hoe het personeel bij hem overkomt. Hoe hij eigenlijk alleen maar kan wachten op dat verlossende moment van het einde, want hij is terminaal. Hij leest zich in over de dood om zich te kunnen voorbereiden... Al met al een heftig, maar wel interessant boek omdat we vaak niet doorhebben wat onze reactie met iemand in zijn positie doet. Ook euthanasie wordt besproken, iets wat toch vaak als taboe wordt bestempeld. Echt een heel interessant boek dat ervoor zorgt dat ik weer anders naar dit onderwerp kijk.
December 29, 2020
Först tänkte jag ge föreliggande monografi fem krumelurer med kommentaren "Ja, varför inte?" bihängd. Och så ett citat på det. Men eftersom "det är en själv som är ens största självkritiker", som nån P4-klåpare uttryckte sig häromdagen, blir det visst en fyra i betyg.
Tänkte jag.
Och så ett citat på det.
Men sen svängde det igen, serrö: det här ä r ju en femma. Varför inte?! Och så ett citat på det.
Tänkte jag.
Men.
Helt plötsligt satt jag där/här med en tre-plussare i näven. I den HÄR NÄVEN?!
Tänkte j�
"Det undgick inte kamraterna att ju mer jag läste om döden desto piggare blev jag" (s. 22).
Tänkte jag.
Och så ett citat på det.
Men sen svängde det igen, serrö: det här ä r ju en femma. Varför inte?! Och så ett citat på det.
Tänkte jag.
Men.
Helt plötsligt satt jag där/här med en tre-plussare i näven. I den HÄR NÄVEN?!
Tänkte j�
"Det undgick inte kamraterna att ju mer jag läste om döden desto piggare blev jag" (s. 22).
July 31, 2019
Można by nazwać tę powieść traktatem o śmierci, lecz to zbyt poważne i „wielkie� słowo. Główny bohater odchodzi bowiem, będąc zwykłym, przestraszonym człowiekiem, który stawia różne hipotezy na temat swojej przyszłości. Powieść bywa przygnębiająca, ale też pocieszająca, smutna i radosna, a przez cały czas jest głęboka i mądra.
May 9, 2024
En förlängd novell om en man som väntar på döden. Hospice och palliativ vård. Några korn av filosofi. Språket klart som en fjällbäck. En gubbes tankar. En annan recensent skrev att den var gubbsjuk, att kvinnoskildringarna var ytliga. Håller delvis med, samtidigt ligger det i linje med berättatjaget och hans kamrater. Boken var helt okej, men inget jag kommer att återvända till.
December 19, 2021
Un homme vit ses derniers jours dans un service de soins palliatifs. Il lit parfois, savoure ses piqures de morphines, aime ses infirmières, navigue entre souvenirs et questionnements. C'est tout sauf morbide et magnifique.
January 21, 2020
Was really good book and it was really easy to dive into. It really made me think things differently. I recommend this book.
April 8, 2021
Fantastisk bok men när ska man läsa den? När man ska dö? Nä! När man är i odödlighetsåldern? Njae. När någon nära person ska dö? Ja, kanske just då.
May 6, 2024
Välskrivet om en mans sista tid på palliativt boende. Inte så muntert dock.
December 7, 2024
3.75/5 mayyybe
March 13, 2025
Vet inte riktigt varför jag hade denna i bokhyllan, varifrån jag fått den, men den var fin och lite sorglig.
January 22, 2014
The book was alright but in my opinion nothing particularly memorable. The story focused on the experiences of Hasse, an aged actor hospitalized in a ward for the terminally ill, with accounts of his interactions with the nurses and other hospital personnel who attended him in his final months. In the earlier parts of the book, he also has roommates but is later moved to a solitary room after they pass. Hasse recounts episodes from his earlier life and his thoughts about ceasing to exist. Some political commentary about the Swedish healthcare system is thrown into the story via Hasse's interactions with a detached physician who sometimes rounds on the ward. I thought these scenes of the story, in particular, came across as artificial and unrealistic like the author was trying too hard to make a (kind of simplistic) point. There is also a scene in which one of the roommates' family come to visit and are portrayed as inhumanly unfeeling and awful, and I felt this was also altogether too simplistically written. We are not given any background about the roommate's earlier experiences with his family to understand what might have led to this situation -- we are just supposed to feel sorry for him for having such an awful family. In general though, the story was not anything I would consider pleasure reading but neither was it particularly thought provoking or enlightening, which in my opinion would be necessary to make up for the former. But as a disclaimer, some of the effect may have been lost on me because Swedish is my second language, which is why I give it the benefit of a doubt and rank jt three stars instead of two.
August 28, 2014
Kuolema tuli tätä lukiessa kovin lähelle, ei päässyt pakoon sen ajattelemisesta tätä lukiessaan. Elämän loppua lähestyvien miesten keskinäinen yhteys oli koskettavaa, samoin kuin se yksinäisyys, jota Hasse, niin kuin varmaan jokainen kuolemaa lähestyvä, kokee. Hasselle merkityksellisimmät ihmiset olivat lopulta kaksi elämän loppua kohti saattelevaa hoitajaa. Jäin miettimään, onko meidän nykyisessä terveydenhuollossamme lainkaan sijaa tämmöisille henkilökohtaisille hoitajille, jotka olisivat ja pysyisivät rinnalla viimeisiin henkäyksiin saakka? Puhutteleva kirja.
February 6, 2015
Mine høje forventninger til denne bog blev desværre ikke helt indfriet. Den var ikke decideret dårlig, men ej heller nogensinde smuk og poetisk. Til gengæld var den pænt filosofisk, så meget, at jeg måtte holde en længere pause midtvejs, da det blev for meget for mig. Emnet (døden) er jo hård kost nok i forvejen, så at skulle tænke så meget for 100 % at forstå det skrevne, var ret krævende, synes jeg, og tog desværre noget af glæden fra læsningen.
Currently reading
February 12, 2009Vemodig.
June 24, 2015
Prachtige, intrigerende novelle over de dood.
May 1, 2014
En usentimental fortaelling om et svaert emne. Jeg var grebet paa trods af, at der sker meget lidt. Slutningen er brilliant, vaerdig og saert beroligende - uden antydning af religioese undertoner.
Displaying 1 - 28 of 28 reviews
Can't find what you're looking for?
Get help and learn more about the design.