Å·±¦ÓéÀÖ

En ljuvlig historia. Antagligen en av de mer bortglömda historierna av Selma Lagerlöf, men när jag nu läser den, förefaller den mig mer giltig än någonsin, idag 122 år senare. Visst har den inslag av saga och gotiska skräck, men den andliga symboliken handlar om valet mellan att följa sin egen inre sanning, eller den yttre plikten. Fallgroparna när man lyssnar mer till andras övertalning, hur än välmenande, än sin egen inre övertygelse. Att våga älska och väcka sina egna inre drivkrafter, lika mycket som sina egna skuggor.

Gunnar Hede i historien övergav sin kära fiol, övertalad av plikten, och tappade så bort sig själv. Selma Lagerlöf själv stred för att få följa sin inre lust att författa, författandet väckte minnen inom henne, både gott och ont, och upprorsvilja, hellre än anpassning. Säkert identifierade hon sig med Hede, och fann stödjande vänner i omgivningen om orken tröt.