Å·±¦ÓéÀÖ

Det är nåt med klassisk svensk litteratur av den här tidsåldern, som trots dess kärva ämnen är en fröjd att läsa. Efter Giovannis rum kände jag att jag behövde något mer av klassiskt, mästerligt snitt och valet föll på Martinson, vilket jag knappast ångrar. Språklig konst i berättandets form! Ett ypperligt användande av liknelser, metaforer och symboler, utan att det blir för belastat. Nu har jag lyssnat på den här boken, så kommer att vilja läsa om i originalformat, men trots dess bildrikedom var det inte svårt att lyssna på den, vilket det annars ofta är. Slå upp den var du vill och du kommer att finna minst ett par meningar som är guldkorn. Det är vad jag har att säga om saken, samt att det var sorgligt att han begick harakiri mot slutet av sitt liv, och att Nobelpriset blev som en rutten present ändå (såg just ikväll dokumentären om hans och Eyvind Johnsons nobelpris).